Väntar


...fortfarande på att du ska komma in genom dörren när jag sitter och äter frukost.

Får inte in i mitt huvud att jag aldrig mer kommer se dig och att du inte finns bland oss längre. Känns så fel att jag vet att du ligger nergrävd i jorden på en kyrkogård. Det mesta jag gör har ju en koppling till dig.


Glömmer dig aldrig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0